Kom igång med EMS i din verksamhet
Peer-reviewed studier på helkropps-EMS – från muskelstyrka och kroppssammansättning till ländryggssmärta och äldres funktion.
”Är EMS vetenskapligt beprövat?” är den vanligaste invändningen vi möter – och en helt rimlig fråga att ställa innan man investerar i en teknologi. Svaret är att helkropps-EMS (WB-EMS) har studerats i peer-reviewed forskning i över ett decennium, på allt från friska vuxna till äldre, postmenopausala kvinnor och personer med kronisk smärta.
Vad forskningen har tittat på
Studierna delar upp sig i några tydliga spår. Det första handlar om muskelstyrka och kroppssammansättning: hur WB-EMS påverkar muskelmassa och kroppsfett hos icke-atletiska vuxna, och vad som händer när tekniken kombineras med traditionell styrketräning. Ett andra spår rör säkerhet – bland annat graderade träningstest för att kartlägga hur kroppen svarar på belastningen.
Ett tredje spår, och för många verksamheter det mest intressanta, handlar om målgrupper som har svårt att träna på konventionellt vis. Här finns studier på äldre personers funktion, muskelmassa och fallrisk, på vilometabolism och styrka hos postmenopausala kvinnor, samt randomiserade kontrollerade studier på kronisk ländryggssmärta och knäledsartros.
FLERA MUSKELGRUPPER AKTIVERAS SAMTIDIGT – ÄVEN DE DJUPA STABILISATORERNA
Varför 20 minuter räcker
Förklaringen ligger i hur signalen når muskeln. Vid vanlig träning rekryterar nervsystemet muskelfibrer gradvis, i takt med att belastningen ökar. EMS-dräkten aktiverar i stället flera muskelgrupper samtidigt – inklusive de djupa stabiliserande musklerna som är svåra att nå med enskilda övningar. Det är därför ett pass på 20 minuter kan motsvara betydligt längre tid av traditionell träning.
För dig som driver verksamhet är det den korta passtiden som gör affären möjlig: fler kunder per dag, lägre tröskel för den som tycker att gymmet tar för mycket tid, och en behandling som passar lika bra för rehabilitering som för prestation.
Vi har samlat direktlänkar till samtliga studier – PubMed, PLOS ONE, MDPI och ResearchGate – på vår forskningssida, så att du kan läsa primärkällorna själv.